| Weirwoodpodden

Main Image

Det är med skräckblandad förtjusning som jag hovrar med fingret över play-knappen till Weirwoodpodden, Johannes Klenells och Jenny Lindahls nya podcast om Game of Thrones. Förtjusning tack vare att ämnet ligger mig nära om hjärtat och för att det helt enkelt alltid är kul att "provlyssna" på en ny podd. Skräck när jag kommer att tänka på exakt hur dåligt det här kan bli – kommer min sista fantasyglöd att slockna om podden blir det fiasko jag är rädd för?

Tidigare har Klenell drivit två vansinnesprojekt till poddar. Först ut var Flumskolan, vars cirka fyrtio avsnitt spelades in live mellan 2013 och 2015. Konceptet var kortfattat att fyra-fem woke:a vänsterpersoner läste böcker skrivna av högerpersoner och desperat konkurrerade om publikens nervösa skrattsalvor med dåligt komponerade one-liners. Förutom den gången jag själv satt i publiken och skruvade på mig har jag till dags datum aldrig lyckats ta mig igenom ett helt avsnitt, trots ett flertal tappra försök.

Efter en kort paus tog sig Klenell an Ulf Lundells samlade produktion tillsammans med Maja Åström och Tommie Jönsson i Lundellbunkern, vilket var ett betydligt roligare projekt. Mellan december och mars släppte trion ett avsnitt om dagen som alla ägnades åt en Lundellskiva (totalt: 68 (!) avsnitt). Att följa bunkern långsamma nedstigning i hopplöshet och galenskap var djupt fascinerande och roligt (det slutade dock lyckligt och alla tre är idag lojala dyrkare av Den Enda Rockguden.)

Från 2014 har ex-ordföranden för Ung Vänster, Jenny Lindahl, hörts i Pengar & Politiksom ges ut av Arena Idé, tillsammans med ekonomen Sandro Scocco. Pengar & Politik är på gott och ont en betydligt mer konventionell podd än Klenells alster, och behöver väl ingen vidare presentation än att det helt enkelt handlar om pengar och politik ur ett vänsterperspektiv. 

Efter att ha tagit mod till mig och rivit av tre avsnitt i snabb takt får jag känslan av att ha vaskat fram en guldklimp (eller åtminstone någon sorts skinande metall) ur leran, och upptäcker att det faktiskt inte alls var så farligt att lyssna på Klenell och Lindahls podcast. Weirwoodpodden är på sätt och vis en kombination av det opretentiösa Pengar & Politik, den pladdriga Flumskolan och den djupt fixerade Lundellbunkern. De intressanta resonemang som hörs i Lindahls Pengar & Politik gifter sig väl med den maniska kulturkonsumtionen som präglat Klenells poddande. 

Visst kan man ta fram bingobrickan och bocka av rätt många av de fördomar man på förhand kan ha om en podcast i Klenells och Lindahls regi – det tar väl en femton minuter innan Jaime Lannister i en illa kvävd skrattattack jämförs med Ulf Lundell (Lundell-referens, check). Daniel Suhonen bjuds in och jämför allvarstyngd sin gärning för socialdemokratin med Jon Snows betydelse för Westeros (uppblåst självfixering, check). Alla gäster (nåja, hittills två) sitter som fågelholkar när Klenell och Lindahl börjar skämta om bikaraktärer som bara nämns typ två gånger i böckerna (”det är roligare att försöka nå ut till den promille som uppfattar våra obskyra referenser än till majoriteten av lyssnarna OCH vår gäst”*, check). Men jag är en välvillig lyssnare och skulle aldrig fokusera på en negativ sida hos en podd.

Istället är det roligare att lyfta fram det som gör Weirwoodpodden underbar att lyssna på (särskilt andra halvan av avsnitt tre med ovan nämnda Suhonen). Jag upplever att det finns en strukturlöshet i avsnitten som få poddar vågar ha – ämnena tillåts flyta iväg, dissekeras, ändra form och slutligen landa någon på en helt annan alts än där de började. Samtalen formas efter gästen och tar oväntade vändningar utan bortklippningar eller pressade körscheman. 



Tyvärr är det ovanligt med poddar som tillåter sig själva att vara gränsöverskridande och kreativa, men det är kanske också förståeligt. Samhällsprogram och dokumentärer från public service dominerar fortfarande den svenska podcastmarknaden, med efterapande pseudo-dokumentärer som RåttegångspoddenMordpodden och Svenska Mordhistorier bland de absolut mest populära poddarna.

Kanske är det avsaknaden av den där tidstypiska tydligheten som gör Weirwoodpodden så befriande. Klenell och Lindahl värjer sig mot den manusbundna och SR-härmande tråkdöden och väljer istället att gå sin egen väg –  en väg där det spöregnar opåkallade paralleller till svensk politik och outgrundliga referenser till High School Musical i salig blandning, och där det är viktigare att föra ett roligt samtal än att krysta fram något nyttigt eller undervisande. Det är ett rätt fint ställe att skvalpa runt på en solig februariförmiddag.

*Ej autentiskt citat