| Poddlyssnaren - vår tids största kritiker

Main Image

”Man är sin egen största kritiker”, brukar man säga. Det är inte sant. Det är den inbitna poddpubliken som är den största kritikern.


 Och det har vi gjort oss förtjänta av att vara. Kritiker, menar jag. Min första impuls var att beskriva oss, poddpubliken, som ”content-kritiker”. Men jag utplånade genast ordet, tangenttryckning för tangenttryckning. I poddvärlden håller vi oss för goda för att slänga oss med etiketter direkt hämtade ur Bianca Ingrossos CV. 


Icke desto mindre är just ”innehållskritiker” vad vi är. Vi tillägnar en påtaglig andel av vår livstid, åt att konsumera andra människors röster. Hur många tusentals timmar lägger vi per livstid på att, på distans, passivt umgås med människor som inte vet vilka vi är? Istället för att själva ta del av konversationen? Under hur stor del av vårt liv har vi upplevt världen genom ögonen på Johanna Wagrell? Fredrik Wikingsson? Armann Hreinsson? Elinor Svensson? Lady Dahmer? Sigge Eklund? 


Hur rättfärdigar man att frivilligt ha reducerat sig själv till att vara en publik, om timmarna som man utgör en publik tillslut dominerar ens dag? När det som förut var tystnad, har ersatts av Simon Gärdenfors och Sofi Fahrmans röster? När en förmodat platt konversation med en kursare ersätts av en timme optimerat utformad intellektuell stimuli där säcken knyts ihop på slutet? När aktiv interaktion ersatts av ljudlös betraktelse? När blir det någonsin rimligt? 


Jag tänker att det blir rimligt först när man har accepterat att ens tillvaro bygger på premissen ”INNEHÅLL”. ”Content”, om så vill. När man har kapitulerat inför faktumet att ens lott i livet är att leva genom andra människor så blir det essentiellt att förfina sin förmåga att identifiera just "innehåll". Erfarna poddpundare är experter på att lokalisera vad som utgör omedelbara element av styrka i ett poddavsnitt. Erfarna poddpundare sorterar bort ljudintryck när dessa inte tillför upplevelsen någonting. Erfarna poddpundare vittrar undermåligt innehåll på flera minuters avstånd. Det kan ingen festlig jingel eller knasig dialekt i världen råda bot på. 


Det är när man lever enligt devisen att "innehåll" har ett egenvärde som poddlyssnaren eleverar och inträder universum för poddpundare. Där inne är det rimligt att alltid lyssna på poddar i dubbel hastighet. Där inne är det inte konstigt att lyssna på 40 timmar poddar i veckan. Där inne utgör Patreon-utgiften en självklar post i månadsbudgeten, även för den fattigaste studenten. 


Inuti poddpundar-universum är ”Mr Cool” ingen vidrig pedofil. Där är han Anton Magnusson. Anton Magnusson är ömsom tramsig, ömsom eftertänksam. Vi som har konsumerat Anton Magnusson genom åren har lärt oss att kreativitet är en dygd. Att när man är säker på att det inte kan bli så mycket roligare, så kan det det. Jag upplever personligen att jag har blivit introducerad för en helt ny färg som jag inte visste fanns. Att jag alltid varit medveten om rött och grönt och orange, men att Anton Magnusson har kastat om alla färger och skapat en nyans som framkallar en primal reaktion hos mig som lyssnare. Man kan således inte förbereda sig på hur kroppen kommer reagera på det som Anton kommer att säga. Det sker instinktivt. Därför bör man inte dricka vatten samtidigt som man lyssnar på när Anton Magnusson pratar i en podcast. 


Den inbitna poddpubliken är den största kritikern. Vi har doktorerat i ”innehåll”. Vi är experter inom vårt område. På samma sätt som en menlös musiklyssnande trökis ”går in” sina skor, så har vi ”lyssnat in” våra öron. Vi vittrar undermåligt innehåll på flera minuters avstånd. Det kan ingen festlig jingel eller knasig dialekt i världen råda bot på.


Vi som är poddpundare betraktar ljudlöst. I denna kontext har vi inga repliker. Det är självvalt.