| Norénstämning när Fördomspodden bjuder in Gustaf

Main Image
Ännu en onsdag, ännu en fördomspodd. Efter att Cafés fördomsfulla podcasts andra säsong kickat igång i början av mars har Fördomspodden, där Emil Persson i punktform checkar av sina fördomar gentemot Sveriges så kallade kändiselit, på många sätt blivit allt bättre. Ända sedan den första säsongens sista avsnitt tonat ut med ett himla mysigt samtal med Malou von Sivers, har Emil Perssons fördomar fattats oss. I mars kom så podden igång igen, med fördomar riktade mot bland andra Filip Hammar, Glenn Hysén och Sveriges kanske mest omfamnade rasist Katrin Zytomierska. Gemensamt för alla avsnitt i poddens bägge säsonger är att intervjuerna vadderats av en ständigt god, ljus och uppiggande stämning. Dagens avsnitt med Gustaf Norén (musiker och f.d. medlem i rockbandet Mando Diao) är ett välkommet undantag. Egentligen är Norén som mest underhållande när han själv får hålla låda och bena ut tankarna med långsökta metaforer och effektfulla konstpauser i märkliga kläder, men det är lika intressant att höra honom i dialogform. På sätt och vis går det inte att föreställa sig Norén i fördomspoddens punktform och självdistansbaserade humor utan dålig stämning och medvetna missförstånd som resultat. Emil Perssons fördomar är ju snarare skämt än riktiga fördomar, vilket Gustaf Norén inte riktigt kan acceptera. ”Fördomarna”, exempelvis att Norén snortat kokain från en dalahäst eller varit på en Prince-spelning, tas på blodigt allvar och måste i Noréns värld till varje pris bekämpas, och han tar varje chans att moralisera om allt som anses ”normalt”: att äta på restaurang är hos Norén en form av maktutövning, att följa trender är en förhatlig synd, att läsa tidningar är att vara del av ”matrix-världen”. På sätt och vis känns Norén helt avskärmad från dialog och blir alltid defensiv: han kallar ständigt Emil Persson för ”ni” och imiterar honom på överdriven stockholmska (trots att han är smålänning). Persson fungerar som ett rött skynke för Norén och varje ansats till att skämta på Noréns självbilds bekostnad blir en väderkvarn som får Norén att reflexmässigt höja sin lans. Stämningen blir som allra märkligast när Norén uppläxande beordrar Persson att ”titta upp från skärmen!” och tvingar honom att stå till svars för ett ordval i en av fördomarna (ordet är "legendarisk" och får Norén att ranta om rolex-klockor). Jag vet inte om det är en ~blessing~ eller en ~curse~ för underhållningsvärdet, men Noréns moralistiska predikande verkar göra Persson lika frustrerad som vice versa. Veckans avsnitt är otroligt bra underhållning, men innehållet är trots allt fattigt: Norén får inte mycket gensvar för sina svador, medan Perssons underfundiga punktform förlorar sin spets när Norén ständigt ifrågasätter och försöker intellektualisera formatet. Istället bygger avsnittets briljans på dålig stämning och en kraftfull personlighetskrock. Som enskilt avsnitt är denna typ av intervju lyssningsvärd som ren underhållning, men som tur är hör de inte till vanligheterna. För den som vill ge Gustaf Norén en ärligare chans rekommenderas hans och Göran Greiders podcast Brännässlor, där båda Norén och Greider får prata till punkt om musik och samhällsfrågor.